Och kommit efter hvarje års förlopp,
Precist till samma punkt, der högstdensamma
Befann sig vid sin vandrings första början,
Deri en Metaphysicus ej olik,
Då slår sig Solens Gud och Snillets lös,
Och är den dagen vid förträffligt lynne:
Förty han firar då, med hög effekt,
På Fyris platta mark en Parodi
Uppå de sinas kröning uti Delphi.
Vi hunnit målet, trädde in i templet
Uppå ett berg af träd, som het Parnassus.
Apollo rätt oartig var emot oss,
Och bjöd oss ej en gång att sitta ner.
Vi stodo hela dagen på ett ställe,
Som om vi rötter fått och blifvit trän,
Som Gudens första älskarinna Daphne.
Vi törstade och med begärligt öga
Vi kring oss sågo efter Aganippen,
Men ej det minsta spår af henne funno.
Apollo mera sparsam var på vatten,
Än som hans söner, Rimmarne i Norden.
Men dagens Bard, en fjäril ifrån Pinden,
Steg fram och höjde opp sin silfverstämma.
Han sjöng hur Kärleken, när han vill knyta
Sig kransar, vandrar ut i Månens sken,
Och bryter lönligt sig, med hvita händer,
En dofftfull myrtenqvist, i dunkla gränder.
Han sjöng om Ärans högre Heroism,
Som tager kransen midt på ljusa dagen,
Och klart beskref han hennes fosterland.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/236
Den här sidan har korrekturlästs
