Mitt hjerta, höj dig till de ljusa under,
De klara perlor, nattens mantel bär,
Och sväfva drömmande bland ros och lunder!
Känn i din salighet att Gud är när!
Vid Vestans balsamkyss, i qvällens stunder,
Låt vid Naturens famn hvart fromt begär
I toner mot hans stjernebana svalla
Och hjertats dagg bland blomstrens perlor falla!
Ty än du lefver, fromma barndoms-sinne!
Med tro och kärlek uti skaldens bröst.
De sköna drömmar slumra än derinne:
De vakne opp och skaffe sig en röst!
Ur tårar, som en morgonblomma, minne!
Du mot mig ler, och ljuf är dock din tröst,
När du och hoppet edert blomdoft mängen
På hjertats grund, den friska blomstersängen.
Så åter till mitt bröst, det varma, unga,
Jag himmelen och jorden trycka må.
O sänk dig, himmel! ned uppå min tunga,
Att derifrån i harmoni uppgå.
Min själ är glad. Den älska kan och sjunga,
Han lefver evigt i Guds himmel blå,
Och lifvets moln, de vandra långt inunder:
De kasta nedåt blott sin blixt och dunder.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/24
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
