Och lånad ifrån flera håll, som hon,
För dagen, liksom hon, allenast gäller.
Och mindre lätte, än de blifvit funne
På snillets våg, de viste sig i dansen.
Men jag gick hem och sof på mina lagrar,
Se’n jag med fröjd min kortkungsprakt laggt af,
Liksom en fjäril flygande ur puppan.
Jag vill ej nyttja Solens gyllne vagn,
För att uti Djurkretsen köra gödsel.
Jag redan löst min Pegasus från plogen;
Hans klippta vingar börja åter växa.
Må andre gräfva ned sig uti mullen!
De äro döde; det är deras hem.
Jag lefva vill i Sångens Gudalif:
Jag sitta vill i forskningens demanttorn,
På hvilkets spira morgonstjernan glänser,
Och der med frihet läsa och begrunda
De kolossala, gyllne Hieroglypher
Uti naturen och mitt eget hjerta.
Se! Phœbus sänker sig på silfverskyar,
Och i en mera värdig skrud mig kläder.
En krans han flätar in i mina lockar,
Utaf den lager, hvilken ej förvissnar,
Han vid min skuldra fäster gyllne bågen,
Hvarmed han fordom ormen Python dräpte,
Till tecken att en Skald skall vara Hjelte.
Han sätter i min hand den gyllne lyran,
Vid hvilkens klang, ifrån sitt höga hemland,
Den Eviges förstfödda dotter, Skönhet,
Med stjernor krönt och klädd med morgonpurpur,
Liksom en brud intill mitt hjerta sjunker.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/240
Den här sidan har korrekturlästs
