(221)
Gengångaren.
En Legend, nyare än den nyaste[1].
I en väldig friförsamling
I de Phosphoristers kyrka
Till dödgräfvare jag nämndes,
Ty jag var rekommenderad
Af Pehr Klockare, min Svärfar.
Men Satirens Pestilentia
Inbröt häftigt i vår socken.
Socknemän, som ena dagen
Talte högst på Sockenstämman,
Dagen efter på paradsäng
Lågo tysta såsom mörtar.
När en hvar sin syssla sköter,
Går allt väl, ehvad oss möter.
Derför gick jag med min spade,
Gräfde grafvar, djupa grafvar;
Ingen rast och ro jag hade.
Villigt redde jag i stoftet
Husrum åt de Phosphorister.
Svärfars complexion var sådan,
Att han lätt tog åt sig smittan.
Han gaf från sig kyrkans nycklar,
Ty han fann väl att de icke
Dugde att uppläsa himmeln.
Och en graf jag honom gräfde
Djupare än alla andra.
- ↑ Se Poëtisk Kalender för år 1822.
