Präktigt graföl lät jag också
Till Farsgubbens minne hållas.
Dannemän från Norr och Söder
Pimplade och blefvo sälle
Utaf Nektarns glada gåfva.
Illa dock han blifvit jordfäst
Än en gång får jag begrafva’n.
Kistan re’n han sparkat sönder,
Mull han kastar upp i skyar
Och med munnen under jorden
Mull han tuggar, svär och grälar,
Och om riktigt opp han kommer,
Tänker han mig låta veta
Hvad mitt nya namn[1] betyder.
Kära Svärfar, ligg dock stilla!
Passar det en död så väsnas?
Mull du kastar upp ur grafven
Mig din måg direkt i synen
Så att mina ögon svida.
Ack, snart börjar jag att gråta.
Ligg dock stilla, håll dig fredligt!
Låt det stackars gräset växa!
Sparka ej blåklockan sönder
Som jag satte vid din urna!
Rider ”Fannen” dig, min Svärfar?
Högt bedyrar jag min oskuld.
Ej derför jag honom ropat.
Kära Svärfar, ligg då stilla!
Har jag efter dig ej kastat
Eld och aska, då du utbars?
- ↑ Mortalis.
