Stackars Svärfar! På ditt samvet
Har du något, då du icke
Får, som andra, ro i grafven.
Ack jag trodde på din fromhet!
Svärfar! När du tog dig före
Till att spöka, ett du glömde.
När du mina bragder täljde,
Hade du ej ett i minnet.
Fastän lat jag många nätter
Byxlös sprang i Östanskogen,
Hvilket du så skönt besjunger,
(Högt var ämnet, stor var Skalden)
Dock den sköna, fria, konsten
Till att ringa, du mig lärde.
Har du sjelf med klockekläppen
Bragt till ro de barska grannar[1];
Skulle jag ej tysta munnen,
Vore det på sjelfva Klockarn?
Derför, Svärfar, trät ej längre!
Synda ej emot naturen,
Som till fredlighet dig kallat.
Se, du går ej mer i Skolan,
Går ej mer i Nya Skolan, —
Hvarför stimmar du då Svärfar?
Har man ock sjelfsvåldigt lefvat,
Hvilket ej med dig var fallet,
Bör man höra opp i grafven.
Svärfar! Hör då klockans toner
I de dödas regioner!
Var anständig! Var harmonisk!
- ↑ Grannarne Ballad af S**.
