(225)
Visioner.
(1821.)
Ut vidi, ut perii, ut me malus abstulit error!
Virg.
Jag såg ett tempel, bygdt på lösa sanden,
Grant, som de hus af kort dem barnen bygga.
Af färgadt glas det templets fönster voro.
Mån-ungen Phosphoros, uti sitt nedan,
På fönstren lekte, uti sällsam glans,
Så rosenröd, som han uti förtviflan
Höll på att gråta blod. Af spegelglas
Hvar mur var gjord i templets helga hallar,
Att Presterne, hvarthelst sin blick de vända,
Må se sin Gud, den älskansvärda Ego.
Uti det allra helgaste af templet
Rann, rik på vatten, deras Aganippe:
Odödlighet tros finnas på dess botten.
Hvar Prest, af ärans helga törst förbränd,
Sin lilla strålkaik håller fram att fyllas,
I hopp, att när de vattnet riktigt tömt,
De källans sköna botten måtte finna.
De hemta stundom vattnet upp med pipor,
Och blåsa ut det uti granna bubblor.
En Allmänhet med händer utaf mjölk
Står utanför; men hyllande förtjensten,
Hon klappar dem i hast helt rosenröda.
På post vid tempelporten såg jag stå
