Helst ock han sjelf en vattenande var.
Men en barmhertig Samarit från Sverige
Gick samma vägen fram och frälste honom.
Liksom en fisk ovilligt lemnar vattnet,
Och sprattlar, dragen upp i dagens ljus,
Anfäktar sig ännu på strand den gamle.
O! du mitt bättre jag, min gamle Farbror!
Lef länge än till ära för vår slägt!
Men om det icke mer står i din makt,
Som icke heller jag otroligt håller,
Elia, gif mig då i arf din mantel!
Jag kan behöfva den till djeknekappa,
Se’n en Skolgosse, utaf nya Skolan,
I dessa dagar mig till djekne gjort.
Gif mig också, i dubbelt mått, din anda
Att nåd jag hos mitt publicum må vinna.
Men jag ej endast såg: jag äfven hörde.
”Det mäktigt brusade ur Gauthiods ekar.”
Sitt pappersbo en svärm af getingar
Rätt trefligt bygt uti de murkna stammar.
Jag såg också, fast det var mycket mulet
En vacker pilt, som vandrat öfver villgräs,
Vitalis nämnd, den andre af det namnet.
Han med sin lilla käpp i örlog drog
Mot de inhyseshjon i Gauthiods ekar.
Men stridens utgång Eder må förtälja
Hans Biograf, den ädle Callovai.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/250
Den här sidan har korrekturlästs
