Rustningar till Ragnarok.
Till strid Einheriar! Nu är det förbi att hålla dom vid Urds brunn. Muspels söner hafva ridit sönder bron Bifrost, öfver hvilken vi dagligen krallade dit. De tre färgorne, af hvilka hon var gjord, ligga i stoftet, liksom skärfvor af en gammal kruka. Skeppet Naglfare, som är gjordt af alla de författares naglar som vi försmädat, har likaledes kommit löst och en jätte sitter vid styret. Menniskohataren Vitalis har, i sin lilla provins, gjort uppror och uppretar de enfaldige, allt hvad han förmår. ”Surtur är kommen från Söder: Hans ypperliga svärd skiner klarare än solen, och honom lyda de alle.”
Men huru hafva Muspels söner kunnat så öfverraska oss? Hvi hafver icke Heimdal, med Gjallarhornet, uppbådat de Einheriar till striden?
Då de Einheriar, för några år sedan, ville upphöja sin goda vän Pehr Klockare, afsatte de Heimdal, och lemnade Gjallarhornet i Klockarns händer. Men Klockaren tyckte att det lät vackrare att ringa, än att blåsa på horn; dessutom trodde han det senare vara ett hedniskt
