dagligen, icke veta nog skatta denna lycka, hvarföre jag också snart skall fara hän. Redan vid mitt första uppträde var jag betänkt på, att meddela mitt porträtt; men då mina första dikter blefvo införde i Kalender för Damer, tillät mig icke mitt samvete att göra det, emedan jag har ett skönt och verkeligen förförande utseende. — Ehuru trångt der var, hade jag visst eljest kunnat få rum bredvid gumman, som satt på stenen i Soissons. Då jag sedermera sjelfständigare uppträdt, har samma längtan alltid hos mig lifligt vaknat och jag har talat med mina vänner derom; men de hafva allesamman tillstyrkt uppskof, såsom jag lätt insett, af falskhet och afund, i förhoppning att jag emellertid skulle hinna blifva fulare. Men som min egen målarekonst var otillräcklig (ty docti viri male pingunt), och ingen ville hjelpa mig, beslöt jag dock att göra hvad jag kunde och uppsatte derföre en temligen trogen beskrifning om min ansigtsbildning och min klädedrägt, i den förmodan, att läsare med liflig fantasi skulle, medelst en sådan hjelpreda, någorlunda kunna föreställa sig huru jag ser ut; men till min förskräckelse fann jag henne fullkomligt likna en allmän efterlysning. Jag öfvergaf då min plan, ty som jag är försänkt i skuld, ingenting äger att betala med, och följaktligen med det första måste rymma, så kommer troligen Landshöfdinge-Embetet att efter mig utfärda allmän efterlysning, och hänvisar jag således de läsare, som längta efter någon kunskap om mina anletsdrag, till denna intressanta skrift.
