vara, att, efter min lyckliga nedkomst, på E. H. K:s blänkande Riksdalrar speja dragen af E. H. K:s förtjusande, ehuru af sorgens hvitmenande hand något åtkomna anlete, och huru skulle icke, af deras glans, sjelfva Barbaras ansigte förklaras och hon till äfventyrs nästar gång icke slå mig så hårdt?
Öfverallt måste en stackare vara förföljd af björnar, både på himmelen och jorden. På himmelen är det ändå skapligt, ty der äro de icke flera än två, nemiigen stora och lilla björnen, och för dem hoppas jag att E. H. K. måtte taga mig i försvar. Mina björnar på jorden äro inga lagkarlar; de känna icke naturens lagar; de ligga alldrig i ide. Min hustru Barbara är dock den värsta; icke som skulle jag vara henne något skyldig; tvertom är hon skyldig mig lydnad, såsom Sara var sin man underdånig och kallade honom Herra, fast hon är en trög betalare. Nej, jag kallar henne så för hennes styrka och mod, ty hon är tapprare än jag. Dagligen söker hon dock stärka min kropp genom gymnastiska öfningar såsom brottning och kapplöpning, i hvilken senare jag dock mycket utmärker mig, emedan jag eljest af hennes eldgaffel kunde blifva dubbad till döds. Förtiden afton satt jag i min kammare och spelte luta, och jag var ensam, hvilket ej var underligt, ty ingen menniska mer var inne i kammaren. Då ertappade mig min hustru å bar gerning. Jag bor i en vindskammare och nedanföre växer ett päronträd, hvari jag ofta tänkt att hänga mig, men uppskjutit det, emedan jag ej ännu anser grenarne nog starka. I detta päronträdet tänkte jag nu genom fenstret nedhoppa, men historiens Genius höll mig tillbaka, öfverlemnande
