Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
En Pilgrim kastas af väldig ström;
Vildt vågorna kring honom brusa.
Från den grönskande strand, som en salig dröm
Väl de doftande blomster förtjusa,
Men fjerran dess rosor och myrtenträn
Han kastas af storm utåt djupet hän.
Då blickar han till det förlofvade land,
Der de eviga stjernorna tåga.
De lefva i kärlekens heliga brand;
Derföre så stilla de låga;
Men när molnen öfver hans hufvud gå,
Deras tröstande blickar ej mer honom nå.
Då ser han i djupet förtviflad och stum,
Der mysteriens nyckel bevaras.
Då går Soln ut ur morgonens rosenrum
Och det höga och djupa förklaras.
Och han störtar med lugn uti djupet ner,
Der en bild af den vänliga Solen han ser.
