Solen mildt, som menskans första kärlek,
Vederqvickte oss och icke brände.
Dårade vi sågo upp mot ljuset,
Och nu bränner Solen, frosten mördar,
Biet kommer, njuter af vår skönhet,
Dricker honing ifrån våra läppar
Och flyr borrt, sen det till lön oss sårat.
Korrt är blommans lif, dock vi förgingos
Ack långt förr, om icke vi om natten
Vederqvicktes utaf våra tårar.
Lärarn tänkte på försvunna dagar,
Tänkte på sin egen blomsterålder
Och vid minnet af hvad han förlorat
Krossade en perla i sitt öga,
Tryckte pilten fast intill sitt hjerta,
Liksom rädd, att än en gång i honom
Sina barndoms drömmars fröjd förlora.
Och han lyfte gråtande mot himlen
Sina ögon i den stilla natten,
Men de höga, klara stjernor sade:
Hvarför blickar, ljusets son, du sorgsen
Ned till stoftet? Hvarför står ditt öra
För det lägre lifvets röster öppet?
Se du är som vi! Din höga bana
Ofvan molnen högt och ofvan Solen
Strålar leende i lugn och klarhet.
Se du är som vi! Du är ej tidens
Slaf, du är tvärtom, som vi hans herre,
Och från dig har han sitt enda upphof.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/47
Den här sidan har korrekturlästs
