Half än syntes solen uti vester;
Milda logo hennes afskedsstrålar,
Som den fromma Christnes sista blickar,
Då han sjunker uti dödens armar.
Klar låg insjöns tafla, skönt infattad
I de gröna stränders blomsterramar.
Och der stodo bergens gröna jettar
Upp och ned uppå den blåa grunden.
Blå och ren liksom en skönhets öga,
En ny himmel uppstod utur hafvet.
Men när soln sönk bakom gråa bergen,
Var som Venus Anadyomene
Rodnande sig speglat uti vattnet.
Nu upplätos vesterns rosengårdar,
Och der gingo menniskornes andar
Löste från sin kropp af sömnens engel,
Drucko kraft, att när som solen uppgick
Härda åter ut en dag på jorden.
Tyst smög Zephyr fram, liksom han varit
Rädd att störa menskans sköna drömmar.
Lik ett bi han förde skatt från blomstren,
Men det var ej honing, utan vällukt,
Icke, som han ångar från en blomma
Men från tusende, som dofta ljufvast
På den gröna blomsterrika jorden.
Intet var det andra likt bland blomstren:
Systrarne i ett blott sammanstämde,
Att de alla, alla voro sköna.
