På naturens stora gröna sabbat?
Blod försmår den milde på sitt altar.
Dock ej blodet af den milda drufvan,
Af den vänliga, som villigt offrar
Upp sitt sköna blod för menskans glädje.
Med hvad sång, hvad spel skall Guden prisas?
Icke älskar han sitt lof att höra
Utur döf metall, ur döda lutor,
Som ej njuta sjelfva då de spela.
När den lefvande när menskans hjerta
Uti harmoniens milda vågor
Höjer sig och sänker, bäst han dyrkas.
När jag derföre nu såg hur vinet
Brann, som droppar utaf eld, i glaset,
Skönt, liksom en majdags morgonrodnad,
Tog jag glaset och för mensklighetens
Och naturens blommor drack en skål. —
Skön min hydda var, lik den som Petrus
Ville bygga på förklaringsberget.
Himlen var mitt tak; den unga jorden
Grön, och blomsterrik var, templets golf.
Och Gud sjelf var hos mig. Der ett hjerta
Älskar uti oskuld är hans himmel.
Och nu stego uti ljufva drömmar
Englar ned, och uti skaldens öga
Speglade sig af, och ned med blicken
Deras skönhet sönk uti mitt hjerta.
Först jag drömde ljuft med vakna sinnen,
Men när sömnen sänkt sin vallmospira
Öfver mina ögon, sent på natten,
Lefde drömmen än, dock blott en skugga
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/51
Den här sidan har korrekturlästs
