Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Skönt le blommans knoppar,
Då han penseln doppar
Uti ljusets brunn.
Förr’n hon är försvunnen,
Vill jag hvila munnen
På min blommas mun.
Flyktigt är mitt väsen:
Snart skall jag förgås,
Blomstren lik och gräsen,
När en höstvind blås.
Derför skall min tunga
Lifvets skönhet sjunga,
Förrän stoft hon blir.
Derför utan hvila
Hän min sång skall ila,
Som en mild zefir.
Nej, jag icke drömmer:
Jag är gudars vän,
Deras gäst, jag tömmer
Deras nektar än.
Ingen slöja täcker.
Hebe; Skön hon räcker
Mig pokalens guld.
Vänligt ler den höga,
Och med mun och öga
Är hon skalden huld.
