Ej kan jag i mitt hjerta eder skilja;
J höga namn af oförgänglig glans!
Får jag ock fläta in min trohets lilja
Med edra stjernor, i gemensam krans?
Vid eder tanke öppnar sig min tunga,
Liksom en blomma, då hon solen ser.
Jag kan ju icke blott om eder sjunga?
Odödlige, jag kan ock dö för er.
Tron ej, att svaghet ammar konstnärns toner!
Han har den högsta kraft, som lifvet vet.
Hans ljud till hyddor går, det går till throner,
Och sätter kronan på all mensklighet.
Hans blick, som fridens blommor ler till möte,
När molnen komma, skall en ljungeld bli.
Att utaf kärlek dö i ärans sköte, —
Att dö för er, — är sång och poësi.
O! Svea, af demant, på ärans grunder,
Din tempelhjessa ofvan molnen står,
Och minnets näktergal, i dina lunder,
Odödlighetens rena toner slår!
Du spänner kring dig himlens stjernebälte
Med dina ädla Carlars namn uppå.
Se i ditt sköte ned! Gläds åt den hjelte,
Du ser i dag på din triumfvagn stå!
