Får jag mig endast till Ditt hjerta närma,
Ock älska Dig, och af Din blick mig värma,
Mitt qval försmälta skall, som vårens snö,
Ej sorgen mera till mig väg skall finna,
Men mina stunder skola ljuft försvinna,
Ljuft, som min harpas bästa toner dö.
Förskjut mig ej, fast ödet icke gjutit
Omkring min gömda vagga namnets glans!
Dock Äran ej min hyllning har förskjutit:
Hon vinkar mig från fjerran med sin krans.
Ack, Alvin, vill Du kärlek med mig byta,
Skall jag med kraft min äras perla bryta,
Utur det skal, der nu hon ligger skymd,
Och från Ditt bröst pånyttfödd af min låga,
Som Phoenix, vill jag mig mot Solen våga,
Mot ärans och bedriftens himlarymd.
Jag älskar Dig; en bön min kärlek föder,
Lik den om ljusets fröjd den blinde ber.
Jag flyr till Dig, som fogeln flyr till Söder,
Der han ej finner någon vinter mer.
Ack, unna mig till hämnd emot min smärta
Den stilla himmelsfärden till Ditt hjerta
Utur det lif mig omger mörkt och kallt!
Hur ödets nyck din lefnad må förvandla,
Allt, allt för Dig jag lida vill och handla,
Så sannt af dig mitt hjerta hoppas allt
Ifrån Din kind, när Du af smärtan pröfvas,
Min trohet sorgens perla kyssa skall.
Utaf min harpas makt ditt qval skall söfvas,
Som vilden söfves in af forssens fall.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/84
Den här sidan har korrekturlästs
