Om plågans bittra kalk en gång du smakar,
Som minnet vid en hjelteurna vakar,
Hos dig jag vakar, stilla till dig böjd.
Njut ensam sjelf Din lycka och Din ära!
Ack, kunde jag Din smärta ensam bära,
Hon vore ljuf mer än min egen fröjd!
Om före mig Dig grafven innesluter,
I sången dock Du lefva skall med mig.
Visst ej förgås den tår, som Sångmön gjuter
Uti min skaldetimma öfver Dig.
Fast i det djupa mörkret man Dig sänker,
Odödligt klar, som kärleksstjerna blänker
Din sköna bild på minnets himlarand;
Ty vid Din graf jag vill med harpan vaka,
Tills i en dröm om Dig jag flyr tillbaka
Till Kärlekens och Harmoniens land.
Der skola dock omsider våra själar
I en tillsammansmälta om ej nu.
Det usla lif, hvari min ande trälar,
Som dröm, som moln, som vind försvinner ju!
Der skall bland nya syners fröjd mitt sinne
Afkläda trött hvari jordiskt hopp och minne,
Blott icke Dig: Du ej till jorden hör;
Och klart, som af en genomskinlig källa
Skall djupet af min själ jag för dig ställa,
Den trogna spegeln der Din bild ej dör.
Min kraft dör bort; af törst min själ försmäktar,
Knappt mäktar sången från min tunga gå.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/85
Den här sidan har korrekturlästs
5
