7.
Till Henrik.
Solen mig brände en dag; min ande i lagrarnes skugga,
Från sin oroliga färd, ville jag hvila en stund.
Då med rosornas anda, med fjät af en lekande vårvind,
Skön som den yngsta Charit, trädde din sångmö till mig.
Och uti handen hon bar en pokal; likt guldet i solen
Blänkte, i lagrarnes natt, härliga bägarens guld.
Fylld med nektar han var; jag drack, men törsten ej släcktes.
Ty på de saliges dryck aldrig otörstig man blir.
Djerf af skuggan jag trycker en kyss på förtjuserskans läppar,
Och min mun, som ett bi, honung från roserna drar.
Skönt som himlen, när solen gått ned, den sköna väl rodnar.
Icke hon kalle dock mig, utan sin skönhet, till doms!
8.
Amor i himmelen satt, han satt i min Lauras öga
Och med sin öfvade hand skjöt mot mitt hjerta en pil.
Genast den leende skalken jag grep och en glänsande fjäder
Trotts hans böner med våld utur hans vinge jag drog.
Henne jag spetsat och doppar den nu i den purprade saften,
Som för hans gyllene pil fordom ur hjertat mig flöt.
9.
Tvenne hamnar jag vet, dit ödets stormar ej hinna:
En är den grönskande graf, en är den älskades famn.
10.
Fordom från Leucas brant förtviflande älskare störtat
Att uti böljornas famn släcka sin tärande brand.
För min låga likväl är hafvet för litet. Hon icke
Skulle der släckas; långt förr brände hon verldshafvet ut.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/90
Den här sidan har korrekturlästs
