Än sträckte täflande vi ut vår hand
Till skogens fulla röda smultrontufva,
Och bären lågo i sin sköna brand,
Uti vår skäppa, doftande och ljufva,
På blomsterbord, inunder himlens tak,
Uti Naturens sal der tvång ej binder.
Mer ljuf likväl var hennes kyssars smak:
Mer skön var färgen uppå hennes kinder.
Och ofvan oss låg himlen skön och klar
Uti sitt ljusblå silfverprydda siden:
Ett återsken från den all jorden var:
I intet urverk bodde ännu tiden.
Ett Eden var den vildaste natur,
Der jag ej nödgades den hulda sakna:
Och höga Solen var mitt enda ur,
Då hon mig böd att hvila eller vakna.
Än lutande emot hvarandras famn,
Vi språkade, om hvad vår oskuld visste,
Och, i de unga trän, hvarandras namn,
De skönaste för oss bekanta, riste.
Der växte se’n mitt namn och stort det blef.
Ack, om det så växt i min flickas hjerta!
Men lönnens tårar, då hon namnet skref,
De voro profetior om min smärta.
Och när om våren grönskade den ek,
Som svalkande vår lekplan öfverskyggde,
Utaf ruiner, i förtrolig lek,
Vi små palats i hennes skugga byggde.
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/94
Den här sidan har korrekturlästs
