Min flicka troget mig tillhanda gick
Och byggnadsämnen flitigt till mig förde:
Och kraft och mod från hennes mun jag fick,
Då jag min konst berömd af henne hörde.
Var borgen färdig efter några dar,
Hur glade in i vårt palats vi gingo!
Ej brydde oss att trång dess omkrets var:
Dess närmare hvarann vi sitta fingo.
Ack! Ofta se’n har ynglingen med qual
De präktiga palatsen trängre funnit,
Och längtat till sin barndoms Riddarsal,
Den enda egna han på jorden vunnit.
Så mången salig blomsterstund jag njöt,
Frisk, som en vårvind, i det fria, gröna.
För mig sjöng fågeln, rosen vällukt gjöt;
För mig var himlen klar och log den sköna.
Men tiden kom och blåste med sin mund
Och grumlade för mig min bild i floden,
Och tårar quällde ur mitt hjertas grund,
Tills ödet gjort mig kall och hård som stoden.
Ack! Fort, som fågeln, flög min barndomstid,
Den ingen bön till återkomst beveker,
Papilio fladdrar nu med kärlig id
Och jollrande omkring den sköna leker.
Lättsinnigheten speglar sig så skönt
Uti de stjernor, rika manteln hyser.
Har hon då ej den ömma trohet rönt,
Som skönare uti mitt öga lyser?
Sida:Vitalis - Samlade dikter.djvu/95
Den här sidan har korrekturlästs
