Om till dig, på Sylfidens vingar,
Som leker fromt uti ditt hår,
En sorglig andestämma klingar,
Som ensam aningen förstår:
Det är en ton från fjerran strand,
Af lutan i din älsklings hand.
Och rör till vemod opp ditt hjerta
Den fångna fågelns sång i burn,
Hvars toner lefva blott af smärta,
Fast vårfröjd leker i naturn:
För dig hans sällskap vare kärt, —
Han har den sången af mig lärt.
Om du ett dunkelt irrbloss finner,
Som mellan stumma grafvar far,
Och när du ilande försvinner,
I dina spår sin bana tar:
Det, sköna, är min tankes bild,
Alltse’n jag blef ifrån dig skild.
Om på din väg en bleknad blomma
Med lutad stengel ensam står,
Och om du skådar hos den fromma
På kindens guld en stilla tår:
Hon efterbildar dig min blick,
Ifrån den stund du från mig gick.