af våra forskare, gifva nemligen, — om ock i de allra enklaste drag, — en historia om land och folk, vid den tid då det förra erhöll en fast, åkerbrukande befolkning. Rådfråga vi nu denna källa angående Wärend, så finna vi att landet, när det först bygdes af sin nuvarande folkstam, ännu till större delen upptogs af en mäktig urskog, som vid vattendragen på många ställen bildade ofantliga sammanhängande löfhult, och blott å den magrare grunden, på sand-åsarne och emellan kärr och myrar, bar den vanliga högnordiska barrskogen. Allt efter olika landmån och jordmån bestodo löfhulten af olika slags träd, till en del af ädlaste art. Ofantliga jordvidder intogos af ek- och bok-skogar; deremellan framträdde lönnen, linden, asken och almen i täta lundar, medan björken bildade skogens hufvudstånd å den lättare jorden samt å sidder och i dalgångar. Det hela var en blandning af sydländsk och nordisk skogs-natur, lika omvexlande som landet sjelft och återgifvande alla de skilda lynnena hos vår fosterjord, ifrån den vilda, norrländska skogsmyren ända ned till det rika skånska bokhultet.
För att klart fatta den geografiska utbredningen af dessa forntidens praktfulla löfskogar, behöfva vi allenast efterse hvilka gårdar i Wärend som ha namn börjande eller lyktande på hult, hylta. Dessa ord bemärka nemligen i landets mål en skog af löfträd, förnämligast af ek eller bok. Och af dessa namn, äfvensom af andra sammansättningar i hvilka ingår namnet på något löfträd, förekomma i Wärend ett högst betydligt antal. Serdeles är detta fallet inom Albo härad, som ensamt räknar ej mindre än ett
