*Wgla, Vgla, Marcus, i Toffta. U. h. 1616.
Peer, i Sästetetorp. K. h. 1620.
Per, i Bohult. A. h. 1621.
*Whr, Vhr, Jöns, i Hösiö. A. h. 1613—29.
Jöns, en landzknicht, »är i fiendelandh på Mitho slott dödh bleffuen». A. h. 1624.
Vhre, Jon, i Brennemåla. K. h. 1620.
Winter, Erich. A. h. 1621.
Jacob, i Ingelstadh. K. h. 1626.
*Vlff, Gudmund, i Tegnaby. K. h. 1619.
Gudmundh, i Torpa. Kin. h. 1628.
Vlf, Jöns, i Nöbbele. K. h. 1621.
*Wäste, Nils, i Munckenäs. Kin. h. 1612.
*Ygge, Månss, i Wissefierda. K. h. 1624.
Yra, Nils. En rytter. En landttz knecht. U. h. 1615—19. Kin. h. 1623.
Åre, Åra-Massen.
*Öde, Per. K. h. 1615.
Sone. En landsknecht. K. h. 1615.
§ 25. Vid genomgående af alla dessa ättenamn, kan man icke undgå att bemärka den fornåldrighet i språkform och den enkelhet i tankegång, som allestädes i dem uppenbarar sig. Begge delarne hänvisa till en långt aflägsen bildningsperiod. Hvad sjelfa språkformen beträffar, erbjuder hon stundom svårigheter; men jemväl åtskilligt af interesse. Äfven der vi icke äro i stånd att bestämdt tyda ordets ursprungliga mening och begrepps-innehåll, skönja vi dock af sjelfva språkfärgen, att det måste ha uppvuxit ur rent nationel grund. Man älskade korta, en- eller två-stafviga namn, med en uttrycksfull och skarpt
