ock undanträngdt. Lemningar deraf bibehöllo sig dock länge på landets utkanter, der de på de ödsliga gränseskogarne förde en alltmera sjunken tillvaro, och, i spridda hushåll, kunna spåras ända intill våra tider.
Att qvarlefvorna af det gamla trollfolket icke under sådana förhållanden, och midt ibland stammar med högre odling, kunde gentöfver dessa bibehålla sitt språk och sin nationalitet, ligger i sjelfva sakens natur. Læstadius förtäljer om Lapparne i Norrland, att ehuru folkstammarne synas så skarpt åtskilda, att det till och med för den fysiska naturen tyckes vara motbjudande att förena sig, åstadkommer dock det förändrade lefnads-sättet snart en stor förändring. »I andra generationen är man redan fullkomlig Svensk och i den tredje är den Lappska härkomsten alldeles glömd». Samma förhållande kan iakttagas med Finnarne på Finnskogarne eller Finnmarkerna i Wermland, Dalarne, Helsingland och Jemtland. På de flesta af dessa trakter har nemligen Finnen eller Kvänen redan förlorat sitt språk och sina nationela egenheter, om man än i lokal-namn, ansigtsdrag, kropps-byggnad, klädedrägt och folklynne, ännu kan urskilja spåren af hans finska härkomst. De gamla Trollen i Wärend och i Göta rike hafva således, på grund af en allmän naturlag, antingen blifvit hastigt upptagna i de nya folken, eller steg för steg långsamt förlorat sin nationela egendomlighet. Under många århundraden, och till en viss grad ännu, erbjuda derföre deras afkomlingar i Wärend alldeles samma skådespel, som Socken-Lapparne i Dalarne, Skrultarne i Helsingland och Tiggar-Lapparne i Norrland, hvilka hvar för sig blott förete olika
