- att kusa eller taga nyttan af andras kreatur, skjutredskap, fiskdon, åkrar, bak, brygd o. s. v. samt »förtaga grannarne en del af boskapens mjölk». Det sednare skedde på flera sätt, men förnämligast genom s. k. Bjergaharar, Trollharar, Mjölkharar, hvilka af trollbackorna utsändes för att dia böndernas kor. Bjergahararne förfärdigades i dymmel-veckan af stickestubbar, brända i begge ändar, hvilka af trollqvinnan kastades på golfvet. Äfven förekommo s. k. Mjölk-käppar, som af trollkäringarne mjölkades.
De medel, hvilka af trollen, såsom af de yngre holdorna och trollbackorna användes vid all denna uråldriga hedniska trolldom, voro flerahanda; men det vid dem alla vigtigaste och hufvudsakliga var läsning, ord, eller en viss traditionsvis bevarad besvärjelse-formel. Om den ursprungliga beskaffenheten af dessa besvärjnings-formler kunna vi nu mera blott döma af de trollsånger, trollformler eller läsningar, hvilka kommit till oss ifrån en jemförelsevis långt sednare tid, och om hvilka vi få tillfälle att tala i det följande. Blott så mycket vilja vi här hafva anmärkt, att de i allmänhet varit versifierade eller rhytmiska. Linné, som år 1741 i Göta-hofrätts hus i Jönköping såg och »läste» åtskilliga s. k. Svartkonstböcker, samlade under de då ännu fortgående trollransakningarne, uppgifver, att de voro »fulla af flärd och fåfänga, — af afguderi, af vidskepliga böner och böner till djeflar; de mesta på rim, lika Bose-verser»[1]. Samma fria, rhytmiska form är ock egendomlig för nästan alla de »läsningar» hvilka ännu
- ↑ C. Linnæi Gotländska Resa. 1741. s. 330.
