såsom solfva-tråd, ben af Bjergaharar o. s. v., hvilken trollbackan lade i sin fiendes hus, gård, fähus, eller dyngstack. Wärends-lagen omtalar i samma mening trolldom med horn och hår, och trolldoms åbörd (abyrth) eller inbärande i annans gård. Men förgerningen kunde enligt domböckernas vitsord verkställas äfven på mångfaldiga andra sätt, såsom genom strykning med handen, genom ond dryck eller mat, och genom oräkneliga sympathetiska medel. Linné såg bland trollsamlingarne i Göta hofrätt knytningar med trådar, silke, tagel, rötter; horn, örnfötter, Troll-tyre, gjordt af tredje magen hos något idislande djur o. s. v. Men i denna trolldom var läsningen, det ekstatiska tillståndet, de onda önskningarne och den onda viljan alltid hufvudsak, och man kan ej undgå att bemärka, huru hela vårt äldre trollväsen, så vidt vi derom veta, noga uttrycker just de känslor af hämnd, hat och dyster fiendskap, som vi måste vänta att finna hos det af en främmande nationalitet kufvade, undanträngda och misshandlade gamla Troll-folket.
§ 27. Om vi nu ingå i en undersökning, hos hvilken historiskt känd folkstam återfinnas den grundstämning, de karakters-egenheter och de egendomliga magiska bruk, som vi funnit för det gamla sydsvenska trollfolket utmärkande, så hänvisar oss ethnologien på det allra bestämdaste till de i östra och norra Europa af ålder bosatta folken af Tshudisk härkomst. Alla dessa folk karakteriseras nemligen genom ett grundlynne, som träder i skarpaste motsatts till den gotiskt-skandinaviska stammens, genom sin djupt melankoliska och inåtgående riktning. Hos
