qvidan och gråt ofta varit hörd ur djupet af de ensliga skogsbackarna. Äfven drägten var de nordsvenska Lapparnes; de gingo, män och qvinnor, oföränderligen lika klädda i grå skinnkoftor med röd pinnhätta eller toppmössa, en omständighet, som utom mannens klena skäggvext väl torde förklara, hvarföre folknamnet Troll i vårt språk uppträder såsom könlöst. Deras boning var visserligen icke såsom wild-Lapparnes en kåta af granbark eller ett flyttbart tjäll af hudar, utan en konstlös jordhåla, nedgräfd i någon sandbacke; men dessa jordkulor, hvilka genom hela södra och medlersta Sverige kunna följas ända till Dalarne, der de möta Lappkåtan, antaga stundom (såsom ännu i Niudung) en form, som närmar sig denna sednare, och hela skiljagtigheten är i och för sig icke större, än att hon naturligen förklaras ifrån trollens eller syd-Lapparnes stillasittande och till en viss grad bofasta lefnadssätt under ett blidare luftstreck. Vi äro desto mer befästade i denna åsigt, som vi veta, att man äfven hos Lapparne, f. ex. hos fiskare-lapparne vid Enare, stundom träffar runda eller halfklotformiga kåtor, med nedre afdelningen uppförd af sten och hela kåtan öfverklädd med torf. Äfven de hos trollen eller åtminstone i trollväsendet förekommande »knytningar med trådar, tagel, rötter» förtjena uppmärksamhet, och om vi ej missminna oss, omtalas dylika knytningar såsom än i dag brukliga hos Grönländare och andra med Lapparne beslägtade polar-folk.
Skulle nu den mening vi här framställt om Trollens, syd-Lapparnes eller den sydsvenska urstammens nationalitet befinnas grundad, så ha vi jemväl funnit
