oskuldsfulla samlif med den omgifvande naturen, och om vi eljest söka bevis för Jättefolkets tidiga uppträdande i norden, så kunna vi finna ett sådant i den trohet och innerlighet, hvarmed den sydsvenska folkmythen ännu sluter sig till vårt eget lands serskilda naturföreteelser.
Den enkla naturdyrkan som vi här antaga såsom Jättefolkets religion, och som otvifvelagtigt en gång varit den äldsta formen af nordisk hedendom, har nemligen med en underbar lifs-kraft förmått bibehålla sig såsom lefvande folktro ända in i våra tider. Förklaringen häröfver måste sökas dels i djupet och lifligheten af de intryck som tillhöra hvarje folks barndom, dels ock deri, att denna naturdyrkan till sitt innersta väsen var naturmythisk d. v. s. fattade naturföreteelserna i bilder, hvilka under lika förhållanden städse å nyo framställa sig för folkets fantasi. Härifrån denna underbara förmåga af ständig förnyelse, som för detta slags traditioner är egen, medan så många andra, yngre och af högre art, längesedan fallit i glömska. Vi antaga således de sydsvenska naturmytherna, sådana dessa till stor del ännu lefva i folktron, såsom i grunden äldre än Asa-läran, i den form vi känna henne efter nordskandinaviska källor. Till en icke ringa del hafva de dock äfven varit i den yngre nordiska hedendomen upptagna, och längre fram blifvit blandade med ännu vida yngre föreställningssätt ifrån den christna medeltiden. Vid en skärpt granskning låta sig dessa yngre tillsattser och förändringar ännu någon gång serskiljas, och vi träffa då, på botten af hvarje föreställningssätt, nästan alltid en enkel naturmyth såsom dess
