ihel sina ålderstigna och sjuka och sedan brände dem på bål, återfinnes i den wärendska folksägnen. I Skatelöfs gamla kyrka förvarades för tvåhundra år sedan några gamla klubbor, hvilka af folket sades vara s. k. ätteklubbor, ifrån den tid, då hedningarne hade för sed att dräpa sina sjuka och ålderstigna genom slag af en klubba. Emedlertid låter i detta såsom i andra fall sig icke alltid noga bestämmas, hvad som tillhör ett äldre eller ett yngre hedniskt skick. I den framställning vi här gifva af spåren efter hednisk kult och hednisk tro i Wärend, behandla vi derföre beggedera såsom för hela Wärendsfolket gemensamma, öfverlemnande åt hvar och en, att, vid granskning af formens relativa ursprunglighet och vid jemförelse med tillgängliga skrifter om vår yngre hedendom, bilda sig en mening, om huruvida de rättare må hänföras till det äldre skede, som tillhör Jättefolket, eller det yngre, som tillhör den sednare invandrade och högre odlade Wirdastammen.
§ 28. Ibland heliga vatten, som i Wärend förekomma, bör i första rummet nämnas den stora sjön Åsnen eller Asnen. Denna sjö, som af ålder var Wärends medelhaf, på samma sätt som sjön Bolmen är Finvedens och sjön Wetter Göta-ländernas, har efter all anledning fått sitt namn bildadt ur det gammalnordiska ordet ås, isl. áss, gud, skydds-gud, och har således varit helgad åt Land-Åsen (isl. Land-áss) eller landets skyddsgud. Hvilken denne skydds-gud varit erfara vi deraf, att hela sjön, eller åtminstone den vik som går fram vid Skatelöf, ännu
