tvagningar och dels till offer. Att redan de gamla jätteqvinnorna i källor vattenöst sina barn, är ett drag som ihågkommes i folksägnen, och när de första christna lärarena, enligt en allmänt spridd och trovärdig berättelse, döpte hedningarne i källor, rättade de sig härvid efter ett rent hedniskt skick och föreställningssätt. Ännu år 1741 vet Linné att förtälja om Lefva (ɔ: Silfvastad) källa, att »här förmentes att menniskorna sig fordom tvättat, förrän de kommo till Odens tempel». Hogkomsten af dessa urgamla, med offren förbundna religiösa tvagningar, har således länge bibehållit sig hos folket, likasom sjelfva seden, i en något förändrad christnad form, ännu i vår tid är lefvande. Hvad åter beträffar källornas bruk till offring, så är detta tydligt angifvet redan genom deras namn af offerkällor, i fornnordiska språket blot-källor. Man blotade således jemväl i källor, likasom man finner spår af att mennisko-offer i dem blifvit förrättade; vi erinra blott om de fem konungarne som på Mula ting störtades i en källa. Seden att offra i källor är icke heller ännu utdöd, och vi få tillfälle något längre fram att derom tala. Vi vilja här allenast hafva anmärkt, att de heliga källorna, ofta, om ej alltid, lågo i eller invid någon Helgelund, der de stundom synas hafva varit det enda offerstället. Otvifvelagtigt hafva de således en gång varit medelpunkter för en egen och sjelfständig offerdyrkan, och flera omständigheter föranleda, att denna vattenkult, likasom hon är den enklaste, äfven är en af de allra äldsta beståndsdelarne i vår hedniska gudadyrkan.
§ 30. Utom heliga vatten hafva jemväl vissa land, öar, åsar, berg, vallar, näs och andra rum
