namn efter Asa-Loke; rimligare synes dock, att de äro uppkallade efter medlemmar af Wärends-ätten Locke, som en gång gifvit dem sina första åboar.
I afseende på de heliga landen, öarne, åsarne, bergen och andra åt gudarne helgade rum, bör för öfrigt anmärkas, att de gerna återfinnas i grupper, i närheten af hvarandra och af de heliga vattnen. Man har vid deras utväljande företrädesvis afsett naturskönhet och naturrikedom, såsom man i gudarne såg gifvarena af alla goda gåfvor. Om den ofvan omtalade Helige-ö heter det således ännu i en beskrifning ifrån slutet af 1600-talet, att hon är »den härligaste i hela Svea och Göta rike, innehållandes mera än 11⁄2 mils vidd i sin circumference, bestående allena af idel fruktbara träd, såsom sköna eke- och bokeskogar, samt apel, rönn, oxel och hägg, med fiskerika vikar, fruktbara näs, åkrar och ängar, och god jagt af harar och djur (ɔ: rådjur). Allestädes uppfyllas der öronen af mångahanda lustigt sjungande foglars ljufliga sång, och till åskådande är hon som den kostligaste planterade trädgård. Med ett ord, allt är här ljuft, hvad ögonen se och fötterna träda».
§ 31. I grannskapet af de heliga vattnen och källorna, uppå de åt gudarne helgade land, öar, åsar, berg, vallar och näs, träffa vi landets hedniska helgelundar. Våra förfäder, såsom i allmänhet de gotiska och germaniska folken, hade nemligen för sed att dyrka sina gudar under bar himmel, i lundar. Man trodde, att såsom dessa hemlighetsfulla väsen företrädesvis älskade de åt dem helgade vatten och orter, så vistades de framför allt, ehuru osynligen, i lundarnes ensliga och tysta dunkel. Det är i denna
