tro på gudarnes och landvättarnes personliga närvaro, som orsaken bör sökas till den heliga skräck och vördnad, hvarmed dessa och andra helgedomar ännu i sednare tider varit ansedda, och i detta föreställningssätt finna vi jemväl förklaringen till de flesta af vårt lands hedniska offerbruk. För öfrigt omtalar Olaus Petri dylika helgelundar, »der de mycken vidskepelse haft och djefvulen mycken spökelse bedrifvit hafver», såsom ännu på hans tid förekommande flerestädes i vårt fädernesland: »ändå att de intet brukas; ej vet heller den menige man huru de i förtiden brukade voro».
I Wärend hafva spridda lemningar af dessa forntida helgedomar bibehållit sig ända fram i vår egen tid, och andra låta spåra sig i folksägnen och i lefvande lokal-namn. De, efter hvilka vi funnit mer och mindre märkbara spår, äro hufvudsakligen följande:
i Kinnevalds härad, vid och omkring sjön Åsnen: Odensjö lund, vid byn Odensjö, på sjelfva stranden af Odensjön; Odens lund, vid Odenslanda; Odensvallahult, nu en gård, vid en med Åsnen förbunden mindre sjö; Frösöhult och Fröseke, nu gårdar; Hvembo lund, på den gamla Hvembo ö; en helig lund vid Skäggalösa; Kalfshaga lund, nära Kalfsvik. — Vid och omkring Helige-sjö: Helige lund, på Helige-ö; en helgelund, som gifvit namn åt byn Lundaby; Hofs lund, norr om Solberget, vid byn Hof. — Vid Helige-å: en askelund vid Gemla. — Dessutom Täfvelsås Lunden, på åsen vid Tafvelsås-sjön; Nöbbele lund, vid Nöbbelesjön i Wederslöfs socken; S. Sigfrids hult, en bokelund, och Lundabacken, en hög ås, begge i Urshult socken.