blott vid en enda ibland dem (S. Sigfrids hult), som vi finna att det äldre hedniska namnet blifvit utbytt emot ett yngre, lånadt ifrån landets katholska skyddshelgon. För öfrigt antydes genom lundarnes namn och geografiska läge, att de varit gemensamma helgedomar för det omgifvande bygdelaget, eller någon gång ensamt för byn (f. ex. By-lunden vid Lekaryd). Deras läge i grannskapet af landets vattendrag, och serdeles invid de heliga vattnen, angifver tydligt hvar vi ha att söka Wärends äldsta bygd, och huru den fasta, åkerbrukande befolkningen utbredt sig redan under den hedniska tiden.
Lundarne bestodo af gamla, resliga träd, oftast ek eller bok, och finnas alltid i en naturskön omgifning, vanligtvis på åsar och höjder, med fri utsigt till angränsande vatten. I deras grannskap träffas gerna gamla lekvallar och forntida ättehagar eller begrafnings-platser. Rudbeck omtalar Hvembo lund, såsom belägen på den »vackra och fruktbara Hvembo-ö, som utom åkrar och ängar af idel ljufliga eke- och boke-skogar består» — — »uppå en öfvermåttan lustig plan, ett litet stycke från sjön, uppå en vacker höjd». Helige lund på Helige-ö skildras af samma författare, såsom »en skön lund af sköna bärande eke- och böke-trän». S. Sigfrids hult var på samma författares tid »en kostelig boke-skog» — — »och mena några, att S. Sigfrid har sjelf honom med egne händer besått af boke-nötter». Om Ingelstad, der i grannskapet af Inglinge-hög otvifvelagtigt funnits en eller flera forntida helgelundar, heter det: att kungsgården »är mycket ljufligt belägen ibland sköna ängar och åkrar samt tvänne vackra sjöar och en
