vattenrik, i många grenar lustig fördelt å; hafvandes hela den trakten fordom varit med kostelig eke-skog beprydd, men för något mer än hundra år sedan» (d. v. s. i slutet af 1500-talet) »af vådeld uppbränd, som många af samma slags qvarstående träd och stubbar nogsamt bevisa och vittna». Sjelfva högen ligger ett litet stycke från sjöarne, i ett blomstrande gärde — — ibland fruktbara, ljufliga trän». Hofs lund omtalas år 1749 af Linné, såsom »beprydd med många högstammiga täcka löfträn, besynnerligen med ek och bok». Kaje-lund skildras af samma författare, såsom behagelig af sina täcka ekar». Lunden på Wretanäset vid Blädinge har ett förtjusande läge, och Mosteruds-lund, som ännu finnes qvar, är en fager bokskog uppå en hög ås, med härlig utsigt öfver Moheda-dalen.
Så länge helgelundar i Wärend funnits bibehållna, har ock hos folket fortlefvat det gamla hedniska föreställningssättet, att onda, d. v. s. hedniska, gudaväsen och ovättar i dem ha sin boning. De hafva derföre städse varit betraktade med en vidskeplig fruktan, och att skada träden i en sådan helgelund, att der störa friden eller annorledes oskära ställets helighet, har ända till i sednare tider varit ansedt för »olofligt». Man hade icke ens lof, eller måtte icke gå in i en sådan gammal hednisk lund, och fridstöraren undgick icke sitt välförtjenta straff. Rudbeck förtäljer om Frulund vid Skatelöf, att han »hålles i stor vördning i denna dag, så att ingen törs gå in i honom med trotts». Exempelvis anförer han, huruledes Föraren Mons:r Hagelsten, »som ännu lefver», gick in på denna platsen och blef der »alldeles vettlös och
