»bärandes trä» eller »ek axuldigra», och »dödveda trä» som saklöst kunde fällas. Denna fiendtlighet, understödd af vår sednare slappa skogs-lagstiftning, har fortlefvat ända in i vår tid. Ännu på 1830-talet såg förf. »lågorna» eller »trås-vältorna» af en präktig ekpark vid sjön Tjurken, lemnade att ruttna på marken. Efter flera århundradens utrotnings-krig återstår således nu mera blott svaga spår af skogs-verldens fordna herrlighet, och magra ferebuskar tvina nu på många af de åsar, hvilka ännu i mannaminne kransades af de praktfullaste ek- och bokhult. Både lagstiftning och folk synas lika hafva förgätit, att skogarne äro ett vilkor för vårt lands beboelighet. Om således å ena sidan skogs-lagarne icke böra onödigt och våldsamt ingripa i den enskildes rätt att bruka sin jord, så är det å andra sidan blott en rå och falsk uppfattning af eganderätts-begreppet, som ej vill inse, att denna rätt ej får sträckas utöfver hvad som kan förenas med landets och samhällets eget bestånd. »Ty», skrifver gamle konung Göstaf i sitt mandat af den 28 Febr. 1558, »J mån sjelfve kunna besinna, att en hop skön bärande skog (der riket och den menige man kunde hafva mycket gagn utaf) är snart förspilld och ödelagd, för en ringa nytta skull; men ganska sent uppvext och kommen till makt igen».
§ 3. Landets djurverld har naturligtvis delat öde med den landskaps-natur, hvari hon lefde. Så vidt vi kunna döma efter gård- och ortnamn, samt efter ännu lefvande sägner, har denna djurverld omfattat de flesta af svenska Faunans högre djur-arter. Af de kolossala Uroxar, hvilkas lemningar stundom uppgräfvas i de skånska torfmossarne, lefver i Wärend
