folket, som hos den gamla prestaslägten. Torparen, Pehr i Gransboda, erhöll på prosten Hyltenii tid befallning att hamla några af trädets fyrnda grenar; men icke ens detta var lofligt, utan gamle Pehr föll ned och slog sig illa. I Lönshult var vårdträdet en alm, som höggs, i fyllan och villan, af en drucken bonde. Men han fick sedan ingen ro, hvarken natt eller dag. Vid Östragård i Lindås, af samma socken, står norr om vägen en gammal ask, som likaledes är fridlyst och som ingen dristar röra. Yngre Wärendska och småländska slägter hafva gerna tagit sig tillnamn efter sin fädernegårds och fäderneslägts heliga vårdträd. Vi anföra exempelvis slägten Almén, som tagit namn efter en stor alm, fordom vårdträdet vid gården Bjellermåla i Almundsryds socken, och de berömda slägterna Linnæus, Lindelius och Tiliander, som alla togo namn efter ett och samma heliga träd, en stor lind med tre stammar, som fordom stod i ett rör vid Jonsboda Lindegården, i Hvitaryds socken af Finveden.
§ 33. Midt i helgelunden var offerstället, der bloten förrättades, vare sig nu att detta skedde i en helig källa eller på en stenvård. Denna sednare förekommer, i sin råaste form, rätt och slätt såsom en jordfast sten, Blotsten eller Blothäll. Då vi i Wärend träffa dylika råa blotstenar allenast omkring en af landets heliga källor, och då Elfvorna, enligt ett ännu gängse föreställningssätt, troddes bo i dessa vatten, ledes man lätt till en förmodan, att sådana blotstenar hufvudsakligen varit använda för blot till Elfvorna, i våra äldre urkunder omtalad under namn af Elfve-blot, Alfa-blót. Det är till denna uråldriga sed att i helgelundarne blota på stenar, som den gamla
