är af nöden, för lösandet af detta och andra dermed sammanhängande historiska spörsmål.
§ 36. Om de forntida hedniska offerbruken ega vi här allenast att yttra oss, så vidt som qvarlemningar i wärendskt folkmål, folksed eller folktro deröfver sprida något ljus. Såsom bekant, är all hednisk gudsdyrkan ursprungligen bön och offer. Offret, som till försoning frambars åt gudar och landvättar, heter i vårt fornspråk blot, ett ord som i det yngre språket närmast brukas om blodiga offer. Detta ord återfinnes i Wärend i namnet på Blot-högen, en hednisk offerhög öster om Asa sjön; Blot-berget, ett berg, hvaruppå eller hvarinvid den gamla helgelunden vid Skäggalösa var belägen, och Blot-viken, den redan i det föregående omtalade vik af Odensjön som framgår invid nämnde helgelund. Att »blotas» hette ännu vid början af 1600-talet i Wärend, att med dragen knif göra vilda, hedniska åtbörder. Ordet förekommer icke sällan i landets domböcker från denna tid, och oftast i sammanställning med orden mana eller svärja, såsom: »när han länge hade blotas och mant»; »när han så hade svoret och blottas» o. s. v. Vi torde häraf få sluta, att blotandet eller offringen i forntiden skedde med vild åtfärd och under framsägandet af vissa manings- eller besvärjningsformler.
Att höfdingen eller offerpresten, vid blotens förrättande, varit iklädd en hatt af utmärkande beskaffenhet, förmodligen med vida och sida skyggen, tyckes hemta något stöd ifrån en gammal wärendsk folksägen, att den som genom att gå årsgång blifvit klok, »så att han vet svara till alla fördolda ting och
