spådomar», plägade, när han ville spå, »taga sin (dverg-) hatt på hufvudet och sin run-kafle i handen». Då »den kloke» otvifvelagtigt icke är någon annan än hedna-presten i en något förändrad skepnad, ledas vi till en förmodan, att sägnen, oaktadt inblandning af den mythiska dverghatten, ursprungligen hänvisar till något bruk att bära hatt, i forntiden eget för offer-presterna, likasom för Sidhöttur eller Oden sjelf. Med större bestämdhet våga vi då yttra oss derom, att menigheten, vid blotens förrättande, iakttog vissa hedniska offerbruk, genom att gå eller dansa omkring blothögen, under afsjungandet af offersånger; vi veta nemligen, att ett liknande skick iakttagits vid offring i de heliga källorna, långt fram i den christna tiden. Dansen, sången och spelet, voro i allmänhet utmärkande för de hedniska offer-festerna, och, på sätt vi längre ned skola visa, är ingendera förgäten i den gamla wärendska folksägnen.
Utan att här tala om mennisko-offren, hvilka hos våra förfäder tillika voro ett hedniskt rätts-bruk, så att i en yngre tid blott missdådare eller krigsfångar blefvo på detta sätt gifna åt gudarne; voro offerdjuren dels icke ätliga, dels ätliga. Till de förra hörde roffoglar, vargar, hundar och kattor; till de sednare förnämligast hästen. Sedan djuret blifvit med knif dödadt och dess blod på horgen eller högen utgjutet öfver blotstenen eller blothålan, upphängdes den liflösa kroppen på träden i den omgifvande helgelunden, så vida djuret icke kunde vid offergillet förtäras. Tydliga spår af dessa urgamla offerbruk hafva i folkseden bibehållit sig. Våra svenska lagar hafva ända intill sednare tider
