qvarhållit stadgandet om aflifvade missgernings-kroppars upphängande på stegel och hjul. Ännu i vår tid har man i Wärend haft för sed, att högt upp i gamla ekar upphänga kropparne efter dödade vargar. Samma urgamla offer-skick ligger äfven till grund för den här såsom flerestädes bibehållna seden, att öfver stalldörren upphänga dödade hökar och andra roffoglar. Hvad åter beträffar dödandet af hästar, hundar och kattor, så vida det sker med knif, äfvensom förtärandet af hästens kött, har detsamma länge hos Wärends-allmogen varit betraktadt såsom »oärligt». Våra äldre christna förfäder sågo nemligen deri ett hedniskt offerbruk, och således höjden af hednisk styggelse, och detta föreställningssätt är så djupt rotadt, att ännu i vår tid ingen vågar trotsa det. Ordet rackare (af racka ɔ: hund) är således i Wärend det gröfsta af alla skymf-ord, och rackaren, eller hund- och hästslagtaren, redan i och för sitt yrke, tillika med hela sitt hushåll utskjuten ifrån samfärd med ärligt och christligt folk. Det är för öfrigt betecknande för folkförhållandena i vårt land, att detta yrke icke utöfvas af individer tillhörande den i landet herskande, bofasta och åkerbrukande stammen. I Wärend synes det således af ålder hafva utöfvats af spridda hushåll på gränseskogarne, ättlingar af det gamla trollfolket och sednare blandade med kringstrykande Tattare (ɔ: Ziguenare). I Norrland är det likaledes öfverlemnadt åt den föraktade Skrulten eller Socken-Lappen.
Sjelfva seden att offra på blothögar och blotstenar har i Wärend bibehållit sig långt fram i sednare tider. Rudbeck förtäljer om gamla Hvembo
