samma stam efterhand utbildat och förändrat sig. Men icke nog härmed; vid gräfning i och omkring dessa forngrafvar, serdeles inom ättehagarne eller stenringarne, träffas nästan alltid spår af aska, tillika med brända ben, häst-tänder o. s. v. Hittills gjorda undersökningar, så vidt vi om dem veta, förete således ingenting som står i strid med vår här framställda mening, att bål varit på grafstället upptända och offer der gjorda, icke blott vid förbränningen af den döde och hans aflidna ättemän, utan ock vid de stora allmänna blotgillen, som egnades åt landvättarne gemensamt, d. v. s. icke blott åt gudar och naturvättar, utan ock åt aflidnas skuggor.
I Wärends-folkets sägner igenfinna vi åtskilliga hithörande drag. Rudbeck förtäljer, att ännu på hans tid syntes i gamla Hvembo lund rudera efter »stenringarne, der eldarne varit». Om stenhorgen i Helige-lund på Helige-ö förtäljdes vid samma tid, att »der syntes ofta eld brinna i röret än om nätterna, som folket derhos boende refererar». Om Moderhögen vid Skäggalösa visste bönderna i Odensjö berätta, »att denna hög står om högtidsnätterna på stora gyllene stolpar, hvarunder synes än i dag icke allenast springas och dansas, utan den härligaste musik man vill höra, hålles». Om Kongshögen vid Ingelstad heter det, att »i denna konung Inges hög bränner ljus om stora högtidsnätter än i dag, och säga de som bo i byn, att de ofta se, serdeles om julnätter, att denna Kongshög står upprest på fyra gyllene stolpar och att derinne, likasom af krönta konungar, dansas och sjunges». Om den mindre hög (30 fot hög och 200 fot vid),
