som på samma ställe finnes i närheten af Kongshögen, heter det likaledes, att »der alltid syntes eld om nätterna». Öfverallt i den wärendska folksägnen möta vi således brutna återljud från de nattliga hedniska blotgillena med deras offerbål, offersång, gillesvisor, spel, dans och lekar, och dessa intryck från en längst förgången kult återvända än i dag icke sällan för den af gamla hågkomster lifvade folk-fantasien.
Dessa sålunda i folksägnen ihogkomna forntida offerbruk, med bålbränning, hafva icke så spårlöst försvunnit ur folkseden, som mången torde vara böjd att föreställa sig. Ända fram i våra tider har man vid kyrkorna i Wärend haft för sed, att, vid jul-ottan, på kyrkovallen göra ett flammande bål, julbål, af hopkastade brinnande jula-tannar (ɔ: jul-facklor af tjärved) och jula-bloss. Likaledes har man i dymmel-veckan, på dymmel-onsdags qväll och påsk-afton, sedan solen gått ned, brukat på åsar, höjder och kullar, upptända stora bål eller eldar. På Rudbecks tid hade folket än i minne, huru byalagen omkring Hvembo-lund plägat dit församla sig om sommaren, samt »der spelade, lekte och dansade nätterna igenom kring stora eldar». Seden att emellan pingst och midsommar, men förnämligast på sjelfva midsommars-afton, hålla midsommars-lek, med spel, lek, dans och glädjeskott, under bar himmel och i lundar omkring en midsommars-eld, är icke heller ännu alldeles bortlagd (den förekom för icke länge sedan i Mosteruds lund, och på Gröns-kull vid Wärends norra gräns); om ock leken nu mera allmännare öfvas utan eld, under träden i en lund, eller kring en midsommar-stång, på en grön lekvall i
