Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/169

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
161
§ 37. Spår af forntida offer-bruk. Offer-bål.

gärdet eller mellan gårdarne i byn. Bål och eldar på senhösten äro deremot i Wärend försvunna. Men i aflägsna delar af Finveden hade vallhjonen ännu icke längesedan för sed, att när de på sommarmorgnar och qvällar drefvo sin boskap till och från betet, hopkastade de grenar och qvistar till ett bål, som derefter uppbrändes på senhösten, sedan vallgången upphört.

Hedna-skicket, att på de aflidnas grafvar lägga sten, bränna bål och göra offer, är icke heller alldeles utdödt såsom folksed. Det är nemligen ännu sed mångenstädes i Wärend, att, på det ställe vid vägen der någon vådligen omkommit, må hvarje vägfarande kasta en sten, en torr gren eller buske (oftast en enbuske). Denna handling heter att offra, och på detta sätt bildas efter hand en stor hög af stenar och ris, som får namn af ett bål eller värpe, och som då och då uppbrännes. En sådan bränning heter att bränna bål, och ännu så sent som år 1826 finnas serskilda förbud af myndigheterna utfärdade emot sådan bål-bränning. Folktron antager för öfrigt, att genom denna handling af fromhet, öfvad emot en afliden, förekommes att han icke såsom gengångare må ofreda dem som färdas vägen fram. Så väl sjelfva seden, som det dervid fästade föreställningssättet äro således i grunden rent hedniska, och vi se deri en fortsättning af våra äldsta förfäders skick att bränna sina döda, öfver dem uppkasta kummel och att sedan vid blotgillena bränna bål och göra offer på deras ätteplats eller ättehage.

§ 38. Sedan gillet, blotgillet, offergillet, på sätt vi redan anfört, blifvit börjadt med en måltid af

Wärend och Wirdarne.11