Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/176

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
168
KAP. II. HEDNA-KULT.

utur samma kanna, och gästabudet stod så med lust och glam efter fornnordisk sed, ofta hela natten igenom. Det är anledning att tro, att man vid denna minnes-drickning under medeltiden icke förgätit de gamla, kära folk-minnena om Thidrik af Bern och hans tolf starka kämpar, och att de till denna sägenkrets hörande äldre och yngre kämpavisorna, länge sjungna äfven såsom gilles-visor, kunnat på detta sätt hos Wärends-folket bibehålla sig lefvande ända in i nyare tider.

Då minnes-drickningen, och serskildt pålysningen och drickandet af Guds Minne, är det jemförelsevis mest märkliga bland de hedniska offerbruk som ingått i våra yngre gilles-seder, må det tillåtas oss att genom utdrag ur domböckerna närmare stadga hvad vi yttrat derom, såsom en wärendsk, ända in i nyare tider lefvande folksed. — Sålunda hände sig år 1621 i Kinnevalds härad, att två landsknektar, af hvilka den ene het Lille Håkon, kommo druckne gångandes till Brorsmåla, i Eriks gård; men bonden sjelf var gången till sin granne eller gårdman i gilles-gästabud. När knektarne så icke träffade Erik hemma, gingo de efter honom bort i gilles-gården, och satte sig der obudna till bordet, uppå den bänk som kallas sätet. När de nu hade druckit en stund ibland mycket skämt, begynte Erik i Brorsmåla att qväda, sägandes: »jag vill dricka Rafvel Barkares skål med puss (!) och Bror Håkons minne». Lille Håkon menade att härmed syftade på honom, och blef vred, sägandes sig skola qväda om en annan. Då sade Erik: »jag vill dricka Guds skål i himmelen!« »Nej,» svarade Lille Håkon, »du skall dricka den