Icke ens än i dag är denna minnesdrickning helt och hållet bortlagd. Det är nemligen i Wärend ännu folksed, att vid bröllopp skall brudgummen »dricka skålen», hvilket sker med ett s. k. rim. I detta rim göres ofta en ursäktande häntydning på det uråldriga bruket att dricka Guds minne, och vi hafva hört detsamma framföras med följande ord: »jag dricker Konungens skål; ty Guds skål kan ingen dricka; för Han är en ande, Han kan inte dricka vår skål. Sedan så dricker jag mina svärföräldrars, och mina föräldrars, och alla slägtingars och alla goda vänners och min kära hustrus skål.»
§ 39. Offerbruken vid de heliga källorna voro hufvudsakligen instämmande med hvad vi redan anfört om offren å horgar, högar och blotstenar. Efter blotens förrättande i sjelfva källan, upphängdes äfven här kroppen efter det offrade djuret i de omgifvande träden eller i den närbelägna helgelunden. Vi finna tydliga spår af detta forntids-bruk, i den tvåfaldiga offring som vid källorna ännu i sednare tider förekommit, sålunda, att den offrande, efter att ha druckit af källans vatten och dermed vattenöst sin kropp, dels i sjelfva källan nedlägger penningar, knappnålar o. s. v., dels ock på de omgifvande träden, eller på dertill enkom uppsatta träkorss, upphänger hår, bindlar, klutar, kryckor och andra minnesmärken efter en iråkad sjukdom. Äfven offersången och offergillet voro, vid källorna, lika med hvad som förekom vid de stora blot-offren å högarne. Då denna kult väl närmast afsåg de i källor boende Elfvorna, och således var en form af den forntida Elfve-bloten, synes dock det dithörande gillet aldrig hafva haft
