knappnål eller en kopparslant. Ingen dristar röra dessa på källans botten samlade offerpenningar; ty »då får tagaren den plåga, som offraren miste.» Seden att på de omgifvande träden upphänga kläder, bindlar, blöjor, klutar, hår o. s. v., iakttogs ännu för några mansåldrar sedan flerestädes, f. ex. vid de s. k. Barnabrunnarne i Tolgs socken, hvilka på 1600-talet söktes för barn-sjukdomar jemväl af långväga främlingar, ifrån Öland, Gotland, Skåne o. s. v. Vid en annan Barnabrunn, offerkällan vid Öhrs kyrka, som besökes på midsommars-qvällen, har man ännu för sed, att icke blott offra en skärf i den nära derintill uppställda fattigbössan, utan ock på källans botten, såsom offer, nedlägga lintyget som det sjuka barnet burit. De gamla offerbruken kunna således följas ända in i vår egen tid, om än de heliga källorna nu mera sökas mest efter gammal vana, och offergillet qvarstår blott som en glad folkfest, firad med mat, dryck och glam, i den ljusa vårnatten under träden i lunden.
§ 40. Vi hafva redan i det föregående anmärkt, att elds-kulten, såsom en jemförelsevis yngre beståndsdel af vår nordiska hedendom, står i förbindelse med den från öster införda dyrkan af Balder, ljuset, solen, sommaren. De religiösa bruk som närmast tillhöra denna kult, kommo på detta sätt i naturligt sammanhang med solhvarfven, årstidernas vexling och årets deraf beroende astronomiska indelning. Vi finna ock, att de stora hedniska blot-offren hållits på vissa regelbundna tider, som fingo namn af högtider och sammanföllo med årsskiftena. De förnämsta bland dessa högtider voro således af ålder: vid
