starbraket eller midvintern, midsommarn och dagjemnings-tiderna. Jul (nyår), Midsommar, Wårfrudag (Mariæ bebådelse-dag) och Mickelsmessa hafva i enlighet härmed icke blott blifvit firade såsom stora christna fester, utan jemväl fordom och ännu i Wärend varit Reppa-dagar, d. v. s. märkelse-dagar, ifrån hvilka man räknar årets fyra reppar eller trettingar. De lagtima tingen, hvilka i forntiden alltid sammanföllo med de stora offren, fingo af samma skäl i Wärend ännu för tvåhundra år sedan namn af Nyårs-ting, Walborgamesso-ting och Mickels-messo-ting.
Vår christna jul, sådan han firas i Wärend, bibehåller ännu i många enskilda drag spår af sitt ursprung från en hednisk högtid. Vi hafva redan i det föregående talat om jula-tannarne (ɔ: jul-blossen) och om jul-bålen på kyrko-vallen, hvilka, tillika med seden att på jul-natten eller jul-ottan fira gudstjensten vid ljus, otvifvelaktigt äro en qvarlefva efter hedningarnes sed att omkring helgedomen tända nattliga offer-eldar. Äfven det i Wärend fordom gängse bruket, att breda kyrkorna med julhalm, är måhända snarare af hedniskt än af christet ursprung. Men utom de spår af offentlig kult, hvilka på detta sätt i den christna medeltids-kulten ingått, bibehöll äfven den husliga kult, som vid denna högtid öfvades i hvarje gård, städse samma ursprungliga karakter af en hedniskt religiös offer-högtid inom hus. Han är i detta afseende en återbild af sedvänjorna i det gamla nordens konungahof och gästabudssalar, och hedna-tidens föreställningssätt skimrar ännu alltjemnt fram, under täckelset af de nyare christliga
