offersången och gilles-visan, och sjelfva minnesdrickningen, hvilken, såsom vi sett, länge bibehöll sig i wärendska folkseden, fortlefver ännu i bruket att denna qväll alltid låta julakannan gå rundt omkring laget.
Ett föreställningssätt, som genomgår alla våra äldre hedniska offerbruk och som icke otydligt ännu framskymtar i wärends-allmogens fromma jul-seder och folktro, är för öfrigt det, att om julen, men förnämligast på sjelfva jul-qvällen, alla slags hedniska väsen äro ute och färdas och att (de, så väl som) de aflidnas andar denna qväll osynligen gästa hos de lefvande. Det är fördenskull, som man på jul-afton, under rygg-åsen, öfver dörrarne och flerestädes i huset, uppsätter jula-vippor och jula-korss af halm. Häri ligger ock förklaringen, hvarföre man på denna qväll icke må göra någon kring-gerning, d. v. s. sådan gerning som sker medelst kringvridning, såsom nysta, spinna o. s. v.; ja, icke ens att vingla foder åt boskapen genom att svepa halm omkring höet, hvadan fodret bör vara på förhand tillredt, före helgens ingång, som är i skymningen på jul-afton. Af samma orsak må man denna qväll icke heller göra något buller, såsom hugga, bulta eller ropa; ja, icke ens tala högt, utan blott hviska. Det är för döingarnes eller de aflidnas skull, som man vid badning på jul-afton icke må utsläcka elden eller utsläppa värmen ur badstugan; de döda komma nemligen denna qväll att bada, innan de besöka sitt gamla hem, för att sedan mötas i kyrkan, hvarest de hafva ljus upptända och hålla gudstjenst. Samma, i grunden hedniska föreställningssätt återfinnes under
