fästade folkbruk och föreställningssätt, som vi ha att söka spåren efter denna hednafest, och efter de hedniskt-religiösa idéer som en gång deri uttalade sig.
Likasom, enligt folktron, alla slags hedna-gudar och andra onda väsen ännu äro ute och vanka på jul-natten, eller den natt då den stora hedniska midvinters-bloten gjordes, så gäller samma föreställningssätt äfven om de nätter, som näst föregå påsken eller det fornhedniska offret vid vår-dagjemningen. Man har nemligen trott, och tror än i dag, att vid denna högtid äro alla slags ovättar ute och färdas och hafva en ökad makt att göra skada. Vår-högtiden har således fordom haft, och bibehåller ännu hos folket karakteren af en allmän skärings- och renings-fest, för att skydda land och folk emot ovättar och trolldom. För öfrigt har ej kunnat fela, att ju föreställningssättet i tidernas längd undergått åtskilliga förändringar. Alla de förderfliga tillskyndelser, som ifrån början varit tillräknade onda natur-väsen, gengångare och andra ovättar, öfverfördes nemligen sednare, och redan i hednaverld, på trollen med deras fruktansvärda trolldom, och öfvergingo ifrån dem, såsom vi i det föregående anmärkt, till de yngre trollbackorna eller trollkonorna. Då, efter stammarnes blandning, dessa trollbackor oigenkännliga lefde midt ibland det herskande folket, förlorade det gamla national-hatet sitt fäste, och upplöste sig efterhand i en dyster och misstrogen fruktan för ensliga, okända eller eljest illa ansedda individer. Våra trollransakningar bevara härom många sorgliga vittnesbörd, och hela vårt svenska trollväsende uppträder härigenom blott såsom en naturlig
